Somna/Vakna

December 2000 visade Vallien utställningen Somna/Vakna på William Traver Gallery i Seatlle i USA. De sandgjutna blocken skrämde publiken och för ovanlighetens skull sålde de dåligt. Trots bakslaget är Somna/Vakna kanske den starkaste utställning Vallien gjort.

- Jag försökte göra en utställning som inte baserades på mina tidigare arbeten som båtar och huvuden. Det bärande temat var ” somna – vakna ”. Sarkofager och isblock. Blocken handlade om vår längtan att bli odödliga och det är lite inspirerat av den japanske mannen Moro som lät sig frysas in i ett isblock.[se boken ”Lyckad nedfrysning av herr Moro”]

Ett företag som hette Cryogenic hade som affärsidé att frysa ner organ eller hela kroppar från människor ifall framtidens forskning skulle lyckas väcka dem till liv. För en miljon kronor kunde hela ens kropp frysas in i ett isblock och det fanns familjerabatt. Företaget gick i konkurs.

Besökaren trädde in i en blåmålad sal där ett tiotal block vilade på svarta tråsocklar. Man kan till viss del förstå publikens svala reaktioner. Miljön är skrämmande och blocken kan tolkas som kistor. Matthew Kangas, amerikansk konstkritiker, har i boken Somna/Vakna beskrivit Valliens utställning. Kangas menar att kontrasterna i Valliens konstnärsskap mycket väl understryker utställningens tema och dubbelheten förhöjer besökarens intresse.

Som motivval valde Vallien bland annat mannen. I Mr. Moro I , Provenance och Singular är de nakna och sårbara. Det är ett tidens tecken att skildra den stukade och förvirrande manligheten. Mr. Moro representerar en annan typ: mannens förtvivlade kamp att bli odödlig. Både i livet och i döden. Kangas tolkar männens manlighet i verken som inte enbart offer för sociala omständigheter. Frågan är långt mer komplex för vad driver en människas ego. I Claude Cahun skildras den franska konstnären som klädde ut sig till man. Här träder Vallien in nygammal konstform: sexuell ambivalens och lek med könsroller. Inom rockmusiken är detta uttryck ganska vanligt. Ett exempel är David Bowies olika ansikten under flera årtionden och ett annat är Kurt Cobain i Nirvana mitt i den maskulina grungevågen markerade sin vekhet genom att ibland bära klänning och sjunga introverta texter.

I en andra block som Passage, The Barn och Horn fann Kangas spår från det gamla svenska jordbrukarsamhället. Han skriver att Vallien tillhör en av vår tids mest utmanande konstnärer, de som inte nöjer sig med att göra något vakert utan ett självständigt besjälat föremål som vi kallar konst.

- Att gjuta in en figur i glas…den är så obönhörligt förevigad, mer än i en målning eller teckning. Det tranparanta materialet som genom våldsam hetta har smält och sedan finns det en figur inuti. Det finns en fascination i blocken liknande den jag får när jag tittar på mumier.

Jag frågar Bertil om kombinationen konst och säljbarhet. Bertil har tidigare berättat om att företagets namn tonas ner till förmån för konstnärens. Bertil Vallien är ju ett väletablerat namn för glaskännare världen över men hur stor frihet har han om man representerar ett stort designföretag?

- Mina block fick många reaktioner. Det fanns ett motstånd och jag sålde inte många av dem. Jag jobbar hela tiden att ta mig ur den världen där man förknippar glas med dekoration. Mycket av den konst som många av oss köper är inte enbart är insmickrande utan de köper konstverk som berör en av andra orsaker. Nu för tiden vet jag hur jag ska göra en utställning säljbar. Jag gör mina båtar och huvuden men sedan är det min plikt att visa att man utvecklas. Så det kan vara lite svårt för företaget att förstå att man gör en utställning som inte säljer. Mitt alibi är min bruksproduktion.

Efter har varit dekorativ, symbolisk och anekdotisk har Vallien nu i sitt sjätte årtionde som konstnär börjat fjärma sig från sin framgångsrika form- och bildvärld. Minimalisten har bidat sin tid i diamanter och aska.

- Jag har haft en gammal dröm om att väcka en slumrande minimalist. En vilja att fly iväg från det anekdotiska till det enkla och abstrakta, förklarar Bertil.

Han värjer sig mot de kritiker, oftast amerikanska, som placerar honom i det nordiska svårmodet. Bertils symbolrika båtar har varit föremål för många vitt skilda tolkningar som i sin välvilja ändå begränsat betraktarens fantasi.

- Jag tror det krävs mod att skala av. Mod att avstå från de trix som gör det lättare för betraktaren att förstå...som mina gubbar med vingar. De fungerar som metaforer och nycklar. Enkelhet kan vara en ny väg till fantasivärldar som är spännande än de ankedotiska.

För sju år sedan fick han en mycket märklig förfrågan i samband med en utställning i USA. En äldre herre ville beställa en båt till ett privat museum. Båten skulle symbolisera ägarens liv och den ska levereras efter mannens död. Bland symboler och glasmassa ska mannens aska få en viloplats.

Bertil har sedan dess brottats med uppdraget. Allt bottnar i hans stränghet och allvar inför de existensiella frågorna som präglade hans uppväxt samt förlusten av ett barn. Upplevelser han varit ganska företegen om. Bakom den spirituelle och livshungrige mannen finns små stråk av svärta som gör att jag undviker att fråga honom om detta. Svärtan skrämmer mig men samtidigt vet jag ändå eftersom döden tog min mamma när jag var liten.

-Döden är ett tacksamt ämne. Vartenda stort stycke litteratur handlar om kärlek och död - de primära ämnena för all mänsklig upplevelse och konflikt.

Han säger att han har mognat långsamt som konstnär. Den lätthet som präglade hans 60-tal förbyttes till ett ständigt sökande. Bertils självkritik är hård och ofta citerar han Nils Ferlins rader om att "Gud må förlåta mig vissa rader..." när han ombeds kommentera sin gärning. Han har fel. Han behöver inte skämmas för något han gjort. Allt har ett sammanhang och är en del i något större som kallas ett livsverk.

Därför har det dröjt så länge för honom att förverkliga sin dröm om att bli minimalist. Sitt egna uttryck fann han sent. Den dekorativa Valliens influenser finner man i hans metor på Konstfack, Stig Lindberg. För honom innebar båtarna hans genombrott. Märkligt nog har, framgångar till trots, han inte haft självförtroende nog att ta steget. Att vara minimalist är ett ge avkall på alla koder som hjälper betraktaren att känna igen, förstå och uppskatta. För en minimalist finns endast det okända.

En försmak av hans påbörjade resa ställdes ut i november 2000 i Seattle:Somna/Vakna

Som motivval valde Vallien bland annat mannen. I Mr. Moro I , Provenance och Singular är de nakna och sårbara. Det är ett tidens tecken att skildra den stukade och förvirrande manligheten. Mr. Moro representerar en annan typ: mannens förtvivlade kamp att bli odödlig. Både i livet och i döden. Kangas tolkar männens manlighet i verken som inte enbart offer för sociala omständigheter. Frågan är långt mer komplex för vad som driver en människas ego. I Claude Cahun skildras den franska konstnärinnan som klädde ut sig till man. Här träder Vallien in nygammal konstform: sexuell ambivalens och lek med könsroller. Inom rockmusiken är detta uttryck ganska vanligt. Ett exempel är David Bowies olika ansikten under flera årtionden och ett annat är Kurt Cobain i Nirvana mitt i den maskulina grungevågen markerade sin vekhet genom att ibland bära klänning och sjunga introverta texter.

- Att gjuta in en figur i glas…den är så obönhörligt förevigad, mer än i en målning eller teckning. Det transparanta materialet som genom våldsam hetta har smält och sedan finns det en figur inuti. Det finns en fascination i blocken liknande den jag får när jag tittar på mumier.

Den mentala kraften var annars helt inriktad på arbetet med altarskåpet till Växjö domkyrka åren 2000-02. Två år senare lanserade de arkitektoniska landskapen In Transit. Delvis kan de ses som en förlängning av de erfarenheter han erfor med altarskåpet. I en större skala skulle In Transit utgöra en del av den sakrala inredningen i en kyrka. Det går också att finna spår från hans lite bortglömda skulpturer som Stonehenge och The landing från tidigt 70-tal. En avgörande skillnad mellan dem och In Transit är namngivningen av verken. 70-talsskulpturerna har förklarande titlar medan de senare är alla döpta till In Transit. Stonehenge har en symbolisk tydlighet där historien är välkänd för betraktaren. In Transit är en värld som inte finns. Den hålls ihop av ett virotoust linjespel mellan block, rektanglar och stavar. Minsta rubbning i placeringen kan förstöra hela systemet. In Transit betyder i väntan och är talande titel för en man som aldrig låtit sig nöja sig med att enbart göra något vackert, allmängiltigt och underhållande. Kanske vill installationen visa en väntan på domen: mänsklighetens kollektiva dom över oss själva och den ordning och de system som vi fåfängt klamrar oss fast vid. Bertil Vallien har släppt taget och inbjuder oss till resan mot de transparenta gränserna.

Hösten 2007 debuterar han som minimalist med svart gjutet glas i utställningen Transparent Boundries på Heller Gallery i New York.

- Det finns ett igenkännande i mörkret i formvärlden. Mörkret har en närvaro som lätt att tolka: en poetisk beröring av våra liv. Idag dominerar en rädsla för att jorden ska gå under av miljöförstöring och krig.

Bild från utställningen. Foto: Theresa Batty.

Mr. Moro, sandgjutet glas, 2000. Foto: G. Örtegren

For Claude C, 2000. Foto: G. Örtegren.

Bird, 2000. Foto: G. Örtegren.

The Barn, 2000. Foto: G. Örtegren.