Valliens
konstglas utvecklades nu mer mot en bildvärld med kontrasterande
teman som frihet och fångenskap, värme och kyla. En ny
metod att blåsa glas i sand blev fruktsam för hans frihet
att styra den konstnärliga processen.
Med talrika
utställningar i främst Sverige och USA byggde Bertil upp
ett stort kontaktnät. Han hade nått ett världsrykte
och bjöds därför in till olika workshops i USA:s
studiohyttor. Vid en av dem, i början av 70-talet, kom han
i kontakt med en ny teknik. På Kent State University i Ohio
visade glaskonstnären Henry Halem hur man blåste skålar
och flaskor i en sandform. Med tekniken kom konstnären närmare
arbetsprocessen i hyttan. Bertil tog sig an metoden och anpassade
den efter Åforshyttans förutsättningar. I mitten
av 70-talet gjordes skeva vaser och flaskor i underfångsteknik
med en iriserad yta av olika oxider. Varje föremål blev
unikt tack vare sandformens obeständighet.
Han fortsatte
med blästringstekniken men övergav 60-talets slingor och
rundlar. Det dekorativa fick nu ge vika för en ny bildvärld
med vattenfall, renar, flygande gubbar och blixtar. Om 60-talets
blästrade föremål var sprakande och utåtriktade
övergick stilen till att bli gåtfull och inåtvänd.
Gunnar Lindqvist, författare till biografin om Bertil, anser
att införandet av en bildvärld innebar ett ytterligare
fjärmande från det funktionella "
där
bildens mångfald blir viktigare än skålens funktion
- eller som man hellre bör beskriva dem - skålens oförändrade
funktion som kärl att förvara något i förenas
med bilder, vars symbolspråk kan stå i opposition till
kärlets innehåll. Skålen börjar bära
ett eget uttryck."
Den bildvärld
som återfinns på de blästrade skålarna från
70-talets andra hälft är en perfekt symbios av skålens
form och Valliens bilder. Tittar man på dem, uppfattas de
inte som skålar med mönster utan en hybrid mellan målarduk
och skulptur. Effekten är häpnadsväckande: Vallien
har med få symboler frigjort den annars så förföriska
glasytan. Skålarnas översta blästrade del bildar
en stark kontrast till underdelens mörka bas. Det är ingen
lätt värld vi får ta del av. Figurerna är ensamma,
fastnaglade och stumma.. Miljön är kall och sorgsen. Vi
vet inte om det är dödsriket eller en mardrömsvärld
från en svunnen kultur. Publiken fick se dessa skålar
för första gången 1975 på en NK-utställning
i Stockholm. En kritiker från tidsskriften Form fann ändå
en hoppfullhet då de gåtfulla motiven skapade funderingar
och påminnelser.
Samma
sökande präglar också Valliens sandgjutna skulpturer
under hela 70-talet. Någon entydig linje likt 1980-talets
båtar finns inte. Utan titel från 1971 är
hand frihandsgjuten skulptur som är svårtydd med sin
orubbliga tyngd utan synbara avtryck. Tittar man närmare syns
små figurer liknande hällristningar. Betydligt tydligare
är den massiva Indian från 1973 som är Bertils
första försök med huvudet som skulpturalt motiv.
Året därpå tillkom Celestial Journey´s
End som anknyter till 60-talets mobila vagnars mystik. Den är
en fantasieggande skapelse som tyst ställer frågor till
oss: Är det här målet som vi väntade på?
Har resan ett slut? Vad är döden? Vad är livet?
I slutet av 70-talet började han använda enkla former
i sandgjutningen. Med två kuber sammanbundna med en glaskula
och vinklade färgstavar ville Vallien utnyttja formens kontraster.
Arbetet med former som tema skulle han renodla under följande
årtionden.
Valliens
70-tal som konstnär kan ses som en lång mognadsprocess.
Det är nu han finner sin bildvärld och det första
embryot till den tematiska formvärld som han sedan skulle renodla
till mästerskap under 80-talet. Hans blästrade skålar
från 70-talet tillhör det bästa han gjort. De sandgjutna
skulpturerna är med få undantag mer spretiga och saknar
därmed det fokus och den stringens som utmärker exempelvis
hans senare verk. Spretigheten är däremot intressant då
vi får följa ett sökande men det är först
när han har ett väl genomarbetat tema med en stadig intellektuell
grund som Bertil Vallien är som bäst. Tydlighet och gåtfullhet
är de två kontrasterande ord som sammanfattar Valliens
konstnärskap.
|
Utan
titel, 1971. Foto:
Ola Terje.
Kultplats,
sandgjuten skulptur från 1972. Foto:
Ola Terje.
Indian,
sandgjuten skulptur, 1973. Foto: Ola Terje.
Celestial
Journey´s End, 1974.Foto: Ola Terje.
Sandblästrad
skål från 1976.Foto:
Ola Terje.
Sandblåst
vas, 1976. Foto: Sten Robért.
|