Valliens konstglas utvecklades nu mer mot en bildvärld med kontrasterande teman som frihet och fångenskap, värme och kyla. En ny metod att blåsa glas i sand blev fruktsam för hans frihet att styra den konstnärliga processen.

Med talrika utställningar i främst Sverige och USA byggde Bertil upp ett stort kontaktnät. Han hade nått ett världsrykte och bjöds därför in till olika workshops i USA:s studiohyttor. Vid en av dem, i början av 70-talet, kom han i kontakt med en ny teknik. På Kent State University i Ohio visade glaskonstnären Henry Halem hur man blåste skålar och flaskor i en sandform. Med tekniken kom konstnären närmare arbetsprocessen i hyttan. Bertil tog sig an metoden och anpassade den efter Åforshyttans förutsättningar. I mitten av 70-talet gjordes skeva vaser och flaskor i underfångsteknik med en iriserad yta av olika oxider. Varje föremål blev unikt tack vare sandformens obeständighet.

Han fortsatte med blästringstekniken men övergav 60-talets slingor och rundlar. Det dekorativa fick nu ge vika för en ny bildvärld med vattenfall, renar, flygande gubbar och blixtar. Om 60-talets blästrade föremål var sprakande och utåtriktade övergick stilen till att bli gåtfull och inåtvänd. Gunnar Lindqvist, författare till biografin om Bertil, anser att införandet av en bildvärld innebar ett ytterligare fjärmande från det funktionella "…där bildens mångfald blir viktigare än skålens funktion - eller som man hellre bör beskriva dem - skålens oförändrade funktion som kärl att förvara något i förenas med bilder, vars symbolspråk kan stå i opposition till kärlets innehåll. Skålen börjar bära ett eget uttryck."

Den bildvärld som återfinns på de blästrade skålarna från 70-talets andra hälft är en perfekt symbios av skålens form och Valliens bilder. Tittar man på dem, uppfattas de inte som skålar med mönster utan en hybrid mellan målarduk och skulptur. Effekten är häpnadsväckande: Vallien har med få symboler frigjort den annars så förföriska glasytan. Skålarnas översta blästrade del bildar en stark kontrast till underdelens mörka bas. Det är ingen lätt värld vi får ta del av. Figurerna är ensamma, fastnaglade och stumma.. Miljön är kall och sorgsen. Vi vet inte om det är dödsriket eller en mardrömsvärld från en svunnen kultur. Publiken fick se dessa skålar för första gången 1975 på en NK-utställning i Stockholm. En kritiker från tidsskriften Form fann ändå en hoppfullhet då de gåtfulla motiven skapade funderingar och påminnelser.

Samma sökande präglar också Valliens sandgjutna skulpturer under hela 70-talet. Någon entydig linje likt 1980-talets båtar finns inte. Utan titel från 1971 är hand frihandsgjuten skulptur som är svårtydd med sin orubbliga tyngd utan synbara avtryck. Tittar man närmare syns små figurer liknande hällristningar. Betydligt tydligare är den massiva Indian från 1973 som är Bertils första försök med huvudet som skulpturalt motiv. Året därpå tillkom Celestial Journey´s End som anknyter till 60-talets mobila vagnars mystik. Den är en fantasieggande skapelse som tyst ställer frågor till oss: Är det här målet som vi väntade på? Har resan ett slut? Vad är döden? Vad är livet?
I slutet av 70-talet började han använda enkla former i sandgjutningen. Med två kuber sammanbundna med en glaskula och vinklade färgstavar ville Vallien utnyttja formens kontraster. Arbetet med former som tema skulle han renodla under följande årtionden.

Valliens 70-tal som konstnär kan ses som en lång mognadsprocess. Det är nu han finner sin bildvärld och det första embryot till den tematiska formvärld som han sedan skulle renodla till mästerskap under 80-talet. Hans blästrade skålar från 70-talet tillhör det bästa han gjort. De sandgjutna skulpturerna är med få undantag mer spretiga och saknar därmed det fokus och den stringens som utmärker exempelvis hans senare verk. Spretigheten är däremot intressant då vi får följa ett sökande men det är först när han har ett väl genomarbetat tema med en stadig intellektuell grund som Bertil Vallien är som bäst. Tydlighet och gåtfullhet är de två kontrasterande ord som sammanfattar Valliens konstnärskap.

Utan titel, 1971. Foto: Ola Terje.










Kultplats, sandgjuten skulptur från 1972. Foto: Ola Terje.

Indian, sandgjuten skulptur, 1973. Foto: Ola Terje.










Celestial Journey´s End, 1974.Foto: Ola Terje.

Sandblästrad skål från 1976.Foto: Ola Terje.

Sandblåst vas, 1976. Foto: Sten Robért.