80-tal

En försommardag 1985 stängdes en liten del av en av New Yorks paradgator av. Lyftkranen som blockerade gatan baxade in en trälåda till Heller Gallery. Bertil Vallien kunde inte önskat sig bättre publicitet när han skulle presentera sina nya båtskulpturer.

Bertil hävdar att han mognade långsamt som konstnär på grund av hans dubbla roller som designer och skulptör. I slutet av 1970-talet bestämde han sig för att fokusera mer på den konstnärliga sidan. Han hade kommit till en punkt i livet då han var tvungen att göra upp med sin livsinställning, gå vidare och inleda något nytt. Brytningspunkten i livet sammanföll med en rad starka personliga upplevelser. Bertil stod i ett vägskäl som konstnär. Nystarten blev en serie keramiska båtar gjorda 1979 som skulle visa vägen han stävade efter.

Valet av båten som skulpturalt motiv illustrerade perfekt det mångbottnade i Valliens konstnärskap. Båten är ett färdmedel som bär med sig en last. Denna last kan både vara materiell och immateriell. Gunnar Lindqvist beskriver båtens betydelse för Vallien:
" …han ständigt måste vara på väg i sina tankar och sin fantasi men också att ständigt vara på väg i arbete och geografin. Bertil Valliens 1980-tal blir den fria flyktens decennium."

Han inledde 80-talet med att renodla den form som han börjat med i slutet av 70-talet. 1982 och 1983 arbetade Bertil med små sandgjutna kuber med en skrovlig yta. Dessa kuber är glashus med en trappa. En av kubens sidor är slipad så att man kan se in. I skulpturens centrum finns det ett litet föremål. Trots sin litenhet har kuberna en kraft som suger till sig uppmärksamhet. När Bertil visade dem på Galleri Gamla Stan 1983 blev kritikerna förvirrade men imponerade.

Ett uttryck som nu blivit Bertil Valliens devis formulerades och förklarades under det tidiga 80-talet: Glas äter ljus. Normalt brukar glas reflektera ljus men Bertil menar att ljuset har fjättrats fast i skulpturen som en inre glöd. Gunnar Lindqvist beskiver den som en bärare av det ångestladdade nordiska ljuset men ångesten kanaliseras i hoppfullhet med ett sökande.

Samtidigt som kuberna tillkom två av Bertils starkaste porträtt: Sven Delblanc, 1982 och Jerzy Kosinski, 1983. Skulpturerna är 40 centimeter höga och består av två delar. I Sven Delblanc består basen av en trappa som ska likna författarens bockskägg. Ansiktet utstrålar tankfullhet, där två klarglasstavar bildar ögon som tittar neråt. Polske författaren Jerzy Kosinskis ansikte stirrar hotfullt rakt fram. Porträttet tillkom därför att Kosinski av någon anledning förföljde Bertil ett tag:

- Det började med att jag läste några Kosinskiböcker, Painted Bird och någon till. De är fruktansvärda psykologiska thrillers där det går ut på att ta livet av människor med raffinerad mobbing. Sedan gjorde jag ett porträtt i glas av Jerzy Kosinski. Det hade jag med på en utställning i New York 1983. En dag ringde galleriägaren Douglas Heller och sa att Kosinskis advokat hade köpt porträttet. " Vad kul!", sa jag då. Kosinski var då inblandad i väldigt otrevlig historia. Han anklagades för att tagit livet av sin fru, en stenrik amerikanska. Det förstärkte bilden av en skadad människa. I alla fall, så fick jag en tid senare en bunt böcker hemskickat. Utan någon hälsning. Sedan började komma konstiga telefonsamtal. Jag trodde att jag var utvald som hans offer. Det var konstigt att bli kontaktad av sådan fantastisk författare. Han sa aldrig vad han ville men undrade varför hans ögon var så utstickande. En dag kom Kosinski till Stockholm och NK för boksignering. Jag gick dit med Lasse Åberg. Till slut kom jag fram till honom och talade om vem jag var. Efter tag säger han: " I don´t know you." och vänder på klacken och går ifrån, berättar Bertil.

Åren kring 1982-1983 blev som en enorm förlösning av Valliens konstnärskap. Han började med de första gjutningarna av båtformen som snart skulle göra honom världsberömd. Som keramiker hade han gjort en del båtskulpturer redan på 60-talet. Den första sandgjutna i glas tillkom 1977 och har en slät yta. 1983 visades de första båtarna på utställningar på Heller Gallery i New York och Melbourne i Australien. De blev direkt uppmärksammade av den internationella kritikerkåren. I ansedda Corning Museums Glass Review 6, 1984, skrev dr Helmuth Ricke vid Düsseldorfs konstmuseum:

" Båtar är symboler med en exakt innebörd. De står för färden från igår till i morgon. De är lastade med reliker från det förflutna, som inte har någon betydelse för framtiden. I gamla orientaliska kulturer, är båtar ofta farkoster för ´den sista resan´. Svensken Bertil Vallien utmanar våra uppfattningar. Han väcker också tankar om det förflutna - blev inte skandinaviska vikingaprinsar begravda i skepp lastade med föremål för livet efter detta? Påminner inte den grovhuggna strukturen i den yttre ytan av Valliens båtar om ett arkeologiskt fynd, som just blivit framgrävt - en rå och intetsägande behållare för de värdefulla föremål, som förvaras i deras inre?
Kanske är det historikern och arkeologen i mig, som leder mig vilse. Andra har en annan tolkning. De reagerar mer för lättheten, de lekfulla elementen, vilka erbjuder en fullständigt annorlunda fasett av arbetet. Ändå är det också en lek med gamla och betydelsefulla symboler; ringar, kedjor, spirliknade stavar, en trappa, ett hjul - ovissa föremål som synes vara oberäkneligt utbytbara.
På detta sätt förenar Bertil Valliens verk ett antal kopplingar. En betydelsenivå överflyglas av en annan. Slutgiltigt är de outgrundliga och sålunda fria från betraktelser eller från pseudoslutsatser, vilket fortfarande är karakteristiskt för några av de mer anspråksfulla glaskonstverken. Jag är intresserad av spåren, som mänskliga varelser lämnat efter sig, sedan de upphört att existera. Bertil Valliens båtar synes höra till dem."

Jag ska försöka bena upp Rickes intressanta men ganska abstrakta analys av Bertils båtar. Ett stycke som är centralt i analysen är att "betydelsenivån överflyglas av annan". Vilka symboler använder Vallien i sina båtar? Bär alltid båtarna på ett dödstema? Vad menar Vallien med sina båtar?
Den sista frågan är både lättast och svårast att besvara. Han har sagt:"Jag gör båtar därför att båtens form är vacker. Den innehåller både mystik och symbolik. Det är en resa. Och livet är från början till slut en seglats." Båten berör människor därför den är en behållare som skyddar oss från det okända och mörka. Svårare är det att förklara de symboler som han fyller den med. Är han en medveten mystiker med en tydlig plan för vad båten ska innehålla, färdig för oss åskådare att acceptera? Bertil igen:
" Jag väljer orden men sedan kan jag nästan blanda dem hur som helst och då uppstår det meningar som jag aldrig i fantasin skulle tänka ut. Slumpen bidrar väldigt mycket."
Han är förvisso en medveten konstnär som intellektuellt kan förklara sin konst men fantasi och spontanitet är de viktigaste ledstjärnorna för Vallien. Det undermedvetna spelar en central roll i båtskulpturerna. Betydelsen av den symbolik som finns där kan vara olik från person till person och den är alltid mångbottnad. Det är enklast att tolka båtarna som bärare av något förflutet, död materia. Båtarna kan likväl vara resor i det undermedvetna, en värld där liv och död lever i symbios. Om det är hans undermedvetna eller vårt kan ingen veta. Bertil Vallien vill väcka vår fantasi och vårt undermedvetna. En symbol som ofta finns i hans båtar är staven. Den symboliserar det bestående, länken och basen till tiden och det medvetna. Staven är båtens hjärta, ett minnenas microchip.

Den australienska konstvetaren Jenny Zimmer anser att Bertil har infört symboler som tillhör mänsklighetens undermedvetna. Enligt Carl G Jung så ersätter arketyperna det intuitiva, det undermedvetna. Arketyperna är anarkister som både hjälper och förbryllar människans tolkning av det undermedvetna. De hindras inte av kulturella, sociala eller religiösa barriärer och talar samma språk till människan. För Bertil betyder slumpen mycket i tillblivelsen av ett konstverk. Det räcker inte med att fylla det med symboler, något metafysiskt måste försökas fångas i ögonblicket. Konstverket ska kapslas in med ett inre ljus, en själ. Jenny Zimmer kallar Valliens konst psykologisk expressionism:

" Bertil Valliens sandgjutna glasskulpturer, med sitt mystiska dolda djup och lysande ogenomskinlighet, koncentreras på de inre formerna i den genomskinliga fasta figuren, de är som gamla månstenar eller väderbiten kristallkvarts, vars ytor berättar en historia, men i vilka hemligheter är gömda bara för att glöda förföriskt då någon märklig detalj stör den yttre ytan. Det kan synas övermodigt att göra en så bred jämförelse, men för mig förkroppsligar dessa glasskulpturer det konstnärliga kynnet i Skandinavien som det skiljer det från övriga Europa i sin bildkonst och litteratur. I dessa ovanligt känsliga glasframställningar - produkter lika mycket av slumpen som av design - demonstrerar Vallien återigen den skandinaviska självupptagenheten med den jungianska psykiska världen med arketyper, av hasardartade resor i själens inre och dualismen mellan det naturliga och andliga. Klaustrofobin framkallad av Ibsen, neuroserna förstorade av Munch och nyckerna och sanningen hos den mänskliga naturen utgör filmregissören Bergmans område. Allt detta är också Bertil Valliens konstnärliga domän."

1985 slog han igenom internationellt. Bertil flyttade fram sin position i glaskonsten som en av de främsta då han tilldelades ett 2:a pris av Zweiter Coburger Glaspreis für moderne Glasgestaltung in Europa. Priset utdelas vart sjunde år och är ett av de mest prestigeladdade i världen. 217 glaskonstnärer från 20 europeiska länder deltog.

Bertils kraft och koncentration var huvudsakligen lagd på båtarna. Men han fortsatte också utveckla det blästrade glaset. Även på detta område förde han sina arketyper som han översatte på de mångfärgade glasämnena. Till hans bästa blästrade konstverk räknas de stora faten Korsbåt, 1984 och Trappan, 1987. De besitter en förförisk kaskad av färger och vackra bildlandskap.

1988 började Bertil införa nya skulpturala motiv, monoliten och torson. En monolit är ett föremål som är rest vertikalt mot skyn. Budskapet är det centrala för dem, någon har valt att med kärnfulla ord eller symboler återberätta sitt livs historia. Den vanligaste monoliten är gravstenen som förr i tiden var väldigt viktig som livets sista visitkort. För Bertil var steget inte långt till monoliten - han delade en båt och placerade den på en stensockel. Men där slutar likheten med båten. Om den är mångbottnad så är monoliten enbart bärare av historiska meddelanden, ett statiskt utropstecken. Med torson var det annorlunda:
" De står på gränsen mellan det primitiva och det sublima, skulpturernas puls slår i en takt mellan kult och konstlära. De bär mänskliga proportioner på samma sätt som skjutbanans figurer är abstrakta och aldrig av en normalt tänkande människa kan förväxlas med kött och blod." skriver Gunnar Lindqvist.

Med de nya skulpturala motiven påbörjade Vallien en alltmer destruktiv formvärld. Han fjärmade sig mot den estetiska skönheten. Världen ändrade sig radikalt under 1989 och början av 1990-talet och framtiden tedde sig oviss och skrämmande. Fågel Fenix lyfte över världen men dess skugga fanns en värld som ingen ville kännas vid. Bertil Vallien såg förödelsen och var redo att skildra historiens vrakplatser.