Om Bertil Vallien

Världen stod inför ännu ett blodigt världskrig. I Sverige togs de första stegen mot en social utjämning i samhället - något som senare skulle få namnet folkhemmet. Yrkesmålaren och egenföretagaren Nils Wallin och hans hustru Astrid fick den 17 januari 1938 en son: Bertil.

Familjen Wallin bodde i villaförorten Sollentuna norr om Stockholm. Nils kom från Upplands-Tuna och Astrid var uppvuxen i Ramnäs i Västmanland. Bertil och hans sex syskon uppfostrades i en sträng religiös anda. Nils var djupt troende och aktiv i pingströrelsen. Under 1950-talet bröt han sig dock loss från pingstkyrkan för att bilda ett eget samfund, Böneförsamlingen. Många möten hölls i hemmet. För Bertil innebar det religiösa tvånget en konflikt:

- Jag förnekade de budskap jag matades med som barn, berättar Bertil. Den typen av frireligiösa budskap var skrämmande att bli påpekad att man kunde komma till helvetet om man inte skötte sig. Ja, att vissa saker var synd, som jag tyckte var fullständigt orimligt att det skulle vara en synd. Väldigt mycket begränsningar - begränsade mycket mitt sätt att se på livet och min frihet. Så jag förnekade och förkastade det, och ville bort från det. Men nu är jag äldre och kanske lite mer ödmjukare, så förstår jag ändå de där frågorna som har att göra med.... men vad då?! Religion handlar om liv och död och livet efter detta! Den handlar om de stora frågorna. Och om kärlek mellan människor. Jag tror att det jag ändå fick i mig i söndagsskolan och ifrån pappa kommer tillbaka på något sätt. Det är jag lite tacksam för.

Bertil lämnade tidigt föräldrahemmet. Han var 15 år och staden lockade.Trots sin stora aptit på livet drabbades Bertil av tvivel. Gjorde han rätt att förneka sin pappas budskap? Vad skulle han bli?

- Jag hade en vilja att hävda mig. Jag kommer från en ganska okulturell miljö- ett arbetarhem, där man inte visste var man gick för. Det fanns ingen sparringpartner, ingen som värderade det jag gjorde. Utom att de älskade se när jag ritade hästar. Men när det gällde ett proffsigt liv var det först på Konstfack som jag fick motstånd och fick pröva hur man gick med sina kurskamrater. Konstfack på den tiden var en överklasskola

Efter diverse ströjobb som dekoratör på varuhuset PUB och målarlärling på sin pappas firma bestämnde sig Bertil för att bli konstnär. Han sökte och kom in på en förberedande utbildning på Konstfack 1955. Efter två års studier valde Bertil att gå vidare i keramikfacket. Där fick han Stig Lindberg som huvudlärare, en portalgestal i svensk keramikformgivning. I Gunnar Lindqvists bok om honom beskrev han sig själv som stöddig under studieåren. Han jobbade dag och natt för att bli bäst och det gav resultat.

Bertils Konstfacksarbeten bar också spår av Lindbergs uttrycksfulla stil. När han gick ut sommaren 1961 hade Bertil erövrat Slöjdföreningens silvermedalj plus 1000 kr och vunnit en tävling mellan Nordens konstfacksskolor. Dessutom fick han nästan full pott i sina betyg. Om examensutställningen skrev Stockholms-Tidningen den 17 maj 1961: "Kungen besökte på tisdagseftermiddagen utställningen. Under en och en halv timme studerade han med intresse de olika avdelningarna. På keramikavdelningen köpte kungen två pjäser, en av Bernt Wallin och en av Ulrica Hydman." Rebecka Tarchys från tidskriften Form föll för Bertils examensarbete: "Förmågan att hålla isär en frodig och särpräglad fantasi från kravet på allmängiltig form för bruksvaran imponerade, liksom ett lugnt keramiskt väggbeklädnadsmaterial gjort på jordavlagringarnas formtema."

Jobberbjudanden saknades heller inte: Åfors Glasbruks platschef Carl-Henric Åfors ville anställa honom (där han varit året innan på praktik och gjort modeller), hans kunskaper efterfrågades av Nyckelviksskolans sommarkurs i keramik och en viss Hal Fromhold önskade Wallins tjänster genast.

Han antog Nyckelviksskolans lärarerbjudande men i september drog han till USA. I Los Angeles väntade Hal Framholdt Ceramics, med säte i det ruffiga downtown.