afors

Bertil och Ulrica kom 1963 som två främmande fåglar till ett litet samhälle med ett glasbruk som enda livsnerv. Bruket styrdes av en disponent som hunnits fatt av den nya tiden. Det förfinade slipade glaset gick allt sämre och Åfors hoppades att Bertil skulle rädda dem.

För den person som vill besöka Åfors en tidig morgon, säg klockan sju, har en stor chans att möta Bertil Vallien i sin ateljé eller på väg till hyttan. Han brukar vara tidigt på plats, redo för nya utmaningar i sin roll som formgivare och konstnär. Vi som jobbar där tar det nästan för självklart att han ska vara där som en sorts problemlösare. Vi sätter fortfarande stor tilltro till att han ska "fixa" nya succéer och därmed säkra jobben och brukets överlevnad.

Vad man glömmer bort är att han med gott samvete kan göra som han vill. Men så funkar nog inte Bertil. Han har under sina fyrtio år i Åfors alltid tagit ansvar för glasbrukets överlevnad. För detta åtnjuter han och Ulrica stor respekt och kärlek. Utan dem hade Åfors glasbruk varit nedlagt. Vi är många genom åren som fått förmånen att arbeta med dem och på första parkett få uppleva när två konstnärskap utvecklas. De har satt lilla Åfors på kartan och vi är stolta över att ha två av världens bästa glaskonstnärer hos oss.

Idag är bruket en arbetsplats med renoverade lokaler och en personalstyrka på cirka 100 personer. Förutom Bertil och Ulrica jobbar ytterligare två konstnärer, Gunnel Sahlin och Olle Brozén. Men Åfors historia rymmer både kriser och framgångar.

Åfors födelse tilldrog sig en tid då glasbruk byggdes i varje skogsglänta i östra Småland. Det fanns lättförtjänta pengar att hämta i glasnäringen då. Sverige hade sent lämnat bondesamhället för industrialismen. Adelns lyxartiklar blev till vardagsglas. En som såg förtjänsterna var en mästare i Kosta, Carl - Albert Fagerlund. Han tog sitt sparkapital, slog sig samman med sina två bröder och en svåger och byggde ett glasbruk hösten 1876. Ganska snart löste han ut sina kompanjoner och började få smeknamnet Stor-Kalle.

Stor-Kalle var en färgstark person som gjorde lite som han ville. Han gillade att tjäna pengar med sådan nit att glasbruket fick dåligt rykte. Ingen ville jobba i Magrahult, som folkhumorn döpte Åfors till. Lönerna var mycket dåliga. Bättre ställt var det med Stor-Kalles levnadsvanor. Han uppförde sig som en furste så fort han kom utanför Algutsboda pastorat. En gång beställde han ett eget tåg från Kalmar. Stationen i Emmaboda trodde de väntade finfrämmat och la ut röda mattan.

1916, var han gammal och nöjd och sålde sitt livsverk till grosshandlare Ernst Johansson för 150 000 kronor. Grosshandlaren satte genast sin son Erik att driva bruket. Den tjugoårige Erik var också affärsman men en gång gick han på en blåsning. En annan Erik Johansson var där och snodde åt sig affären. Den förstnämnde ändrade då sitt efternamn till Åfors.

Med honom inleddes en lysande entreprenörskarriär. Erik Åfors förvärvade sina konkurrenter Kosta, Boda, Johansfors och även Emmaboda fönsterglasbruk. Han fick epitet Glaskungen. Med honom började en stabil epok för Åfors. Samhället rustades upp och han utvecklade och vårdade skickliga hantverkare med en bra lön. Produkterna bestod av slipat glas och pressglas. Konstnärer var dock en onödig utgift ansåg han.

På 1950-talet förändrades tiderna. Det slipade gick inte längre att sälja i samma omfattning. Men han ville inte släppa greppet om sitt ideal, därför byggde Åfors upp stora lager med osäljbart med devisen att de gamla tiderna kommer alltid tillbaka. De gjorde de inte och han var tvungen att accepera faktum. Den faktiska ledningen hade han 1958 överlåtit till Erik Rosén, framgångsrik chef över Boda. På Boda hade man Erik Höglund med sina nya idéer. Direktör Åfors anställde 1954 brukets första konsnär, engelsmannen Ernest Gordon. Men han kom inte överrens med Erik Åfors och Gordon slutade 1961.

Via Erik Rosén fick platschefen Carl-Henrik Åfors, son till Erik Åfors, nys om den framgångsrike keramikstudenten Bertil Vallien. Carl-Henrik erbjöd honom jobb direkt efter utbildningens slut. Bertil bestämde sig under sina år i USA 1961-63 om han återvänder till Sverige skulle han jobba under Roséns ledning. Erik Rosén tillät konstnärerna utvecklas långsiktigt.

Då och då, tittade disponent Åfors in till Bertil. Han försåg honom med uppgifter som Bertil tyckte var helt otidsenliga. Men för att hålla honom nöjd låtsades Bertil engera sig i Åfors projekt för att sedan förklara att det var dödsdömt. Så småningom accepterade disponenten den nya tidens ideal. Pengarna rullade in.

1975 drog sig Erik Åfors tillbaka. Han sålde hela koncernen KostaBoda till keramikföretaget Uppsala-Ekeby. Han hade ett förbehåll: Åfors fick inte läggas ner så länge han levde. Erik Åfors dog 1983.

I mars 1987 fick de anställda beskedet att bruket skulle läggas ner. Produktionen skulle flyttas till andra bruken i koncernen. Protesterna blev vilda och till slut grep den dåvarande ägaren Robert Weil som är personlig vän till Bertil och Ulrica. 1995 genomgick bruket en omfattande renovering.

Sedan 1990 ingår Åfors i koncernen Orrefors KostaBoda med två varumärken, Orrefors och KostaBoda. Koncernen köptes för ca. 600 miljoner 1997 av danska öljätten Carlsberg. I juni 2005 sålde de vidare ett konkurshotat Orrefors KostaBoda till svenska klädföretaget New Wave Group för en tiondel av vad de själva gav.