För mycket länge sedan lämnar en ung man sitt hemland i en ännu oskuldsfull tid. Ett välordnat, tryggt men kanske i längden alltför kantigt Folkhem mot ett hungrigt, vitalt och stort komplicerat land i väster. Den unge mannen hette Bertil Vallien och det är om hans tid i USA åren 1961-63 artikeln ska handla om. En svunnen rosafärgad epok långt bortom i horisonten.

- Ja, som jag minns det, var det en blandning av framtidstro, glädje och rädsla. Rädslan att inte vara tillräckligt bra, inte kunna leva på den långa utbildning jag gått. Men mest en väldig optimism. Jag måste ha ett jobb- och det visste jag att kunde få. Men: "Hur skulle jag klara av det?", börjar en minnesletande Bertil.

Rädslan var ödmjuk men obefogad. Åren 1956-61 hade Konstfacks keramikutbildning en elev som gick kreativ bärsärkargång. Bertil sprakade av energi, engagerade sig och tog för sig. Han ville bli bäst och blev det också.

Sommaren- 59 sugs han i glasets värld. Han hamnar hos Erik Höglund i Boda på praktik. Bertil berättar: " Det var drömmen för oss alla på keramikfacket. Och det berodde mycket på Höglund som person. Han var en väldig inspiratör och öppnade nya dörrar. Han visade att man inte behövde göra eleganta saker." Höglund använder Bertil som praktikant under några perioder åren 1959-60. - Höglund ville av någon anledning inte ha mig som formgivare i Boda, så han ordnade mig en plats i Åfors 1960. Där fick jag en månad låna den bortreste Ernest Gordons ateljé. Jag ritade en blå servis, BV 101.

Den ateljén skulle han se fler gånger… 1961 slutar utbildningen och Bertil väljs som bästa elev på keramikfacket. Han kvitterar ut ett stipendium från Kungafonden och erbjuds arbete: Upsala- Ekeby, Alsterfors och Ekenässjön glasbruk samt Hal Fromholdt Ceramics i Los Angeles. September- 61 tar han båten Gripsholm över Atlanten. Resan tar en vecka och kostade 1100 kr. i turistklass/ enkel resa. Tillsammans med andra stipendiatungdomar roar de sig kungligt med fina middagar och dans. I New York väntar flygplanet till LA.

- Jag var storögd! svarar en road Bertil om första intrycket av Los Angeles. Man landade bland apelsinlundar, swimmingpools och bilar i en mycket varm stad. Det jag minns av det första intrycket är en pikant detalj. Direktören för fabriken, Hal Fromholdt, mötte mig på flygplatsen. Jag var ganska trött efter den långa resan så han tyckte att vi skulle lägga oss. "Jaha?", sa jag. Sedan visade sig att jag skulle ligga i samma säng som honom. Jag hade läst i en bok att man inte skulle bli förvånad när man kom till amerikanska kompisar om de erbjöd att en att sova i samma säng. Jag tänkte: "Okej, det är väl så." Jag gjorde det, men sedan visade det sig att han var ute efter min kropp. Han var världens homofil. Den natten sov jag i en länsstol. Det var ingen bra början för….honom. Jag fick en lägenhet ganska snart i Bunker Hill, i downtown. Fabriken låg på gångavstånd.

I början av 60-talet råder en dynamisk tid i USA och speciellt i Kalifornien. Keramiken med Peter Voulkos och Jerry Rothman bryter mot det traditionella sättet att arbeta med lera. Studioglasrörelsen är på frammarsch." Jag var inte alls inne på glaset då", erkänner Bertil. Parallellt med keramiken och glaset står popkonsten samt den glada och sorglösa musik som utgör soundtracket till Kennedy-eran: Frank Sinatra, Beach Boys och Phil Spectors popsymfonier.

- Jag fick omedelbart stort självförtroende och kände att USA var en väldig injektion för mig. Istället för att ägna timmar åt en pip till en kanna på Konstfack kunde jag arbeta med mina idéer, även om jag fick göra en massa skitjobb i början. Ganska snart började jag rita modeller som de snabbt tog upp i produktionen. Bassortimentet bestod av askkoppar, väggreliefer och stora krukor. Hal Fromholdt var en märklig men spännande man. Han trodde på övernaturliga saker och vid varje bränning skulle en husgud i lera vakta. De fick jag göra och de kom senare i produktion. Hal är idag död. Ingen visste vad han dog av 1975, men jag tror att han var en av de första AIDS-patienterna, innan man visste vad det var.

60-talets optimism och uppkäftighet sporrar Bertil att bryta med den designstil som styrde dåtidens svenska formgivare:

-Den skittråkiga Scandinavian Design som stod en upp i halsen i Sverige.

Han skaffar sig snabbt ett kontaktnät med konstnärskollegor och gallerifolk.

Det stora elddopet begick Bertil på Ryder Gallery vid LaCinega Blvd.i juni 1962.Två kvarter därifrån har en annan konstnär en av sina första visningar:

- Kan du tänka dig att Andy Warhol hade vernissage samtidigt som jag? Då visade hans sina soppburkar för första gången.

Beril håller sin första separata utställning med ett fyrtiotal skulpturer. Han sålde samtliga och fick även bra press. Med svensk översättning från Gunnar Lindqvists bok skrev konstprofessor Karl With i en Los Angelestidning om Bertils utställning: "…Men vilken härlig överraskning att bevittna ett sådant tekniskt mästerskap, expressiv vitalitet och kraftfull fantasi! Valliens känsla för ursprunglig folklig tradition är så frisk och instinktiv att den tillåter en lätt överföring till vår tids konstnärliga språk."

Dessförinnan hade Bertil våren 1962 vunnit "Young Americans 1962" på Museum of Contemporary Crafts i New York. Han fick ett diplom samt 100 $ för skulpturen "Family On Whale".En smärre sensation, då pristagaren är en ung svensk med amerikanskt klingande namn. Eller hur var det?

- När jag slutade Konstfack hette jag Wallin, men när jag kom till LA fanns det faktiskt en annan svensk med samma namn. Han var silversmed. Så jag ändrade mitt… Antagligen tyckte juryn att det jag gjort var bra, men jag tror inte att det var någon politik bakom att välja mig. Jag blev naturligtvis glad, men samtidigt tyckte jag det inte var så märkvärdigt. Jag pratade nyligen med en jämnårig amerikansk professor i skulptur. Han minns hur snacket gick: "Kan det här vara sant, att en svensk ska få det?". Men lustigt nog uppfattade jag mig som amerikan och det sköna med USA är att man inte kan identifieras med namnet. Du kan heta Ching Chong, Abdullah Muhammed eller Bertil Vallien och ändå kallas amerikan.

Framgångarna bara fortsatte: i oktober vinner han ytterligare ett pris. Emerson Museum of Art ger honom en delad förstaplats och 175 $ för skulpturen "Bullmountain". I februari 1963 ställer Bertil Vallien ut för andra gången på Ryder. Saker till sammanlagt värde på över 2000 $ säljs. Från USA fick Bertil inte hem några keramiska verk. Istället tog han med sig ett friare sätt att arbeta med lera: "action pottery".
Till Dagens Nyheter sa han den 4 juni 1963 följande: "…Det viktigaste för denna fria skola är hur leran beter sig, att tvinga den till disciplin på drejskivan är det inte tal om." Månaden efter åkte han tillbaka till Sverige.

"Family on Whale" finns idag förmodligen i New York hos en storsamlare. Ibland kommer det fram människor till honom och säger att de köpte en av hans grejer på Ryder. Den sanningshalten kan han inte kontrollera eftersom han inte har kvar en enda keramiksak från den tiden. Sista året åker Ulrica över och bor med honom. Tillsammans gör de resor till Mexiko där Bertil får se den kultur som närt hans fantasi sedan Konstfackstiden. Trots framgångarna vill Bertil hem till Sverige.

- Ibland tänkte jag att jag skulle stanna i USA, men den största drivfjädern var att få börja på glasbruket i Åfors. 1963 hade jag kontakt med Erik Rosén och Carl- Henric Åfors och de var tillräckligt övertygande att få mig att lämna USA, så jag tänkte: " Ok, jag åker hem och provar. Jag kan alltid åka tillbaka igen." På en ytterst hypotetisk fråga om hur hans konst hade utvecklats om han stannat i USA svarar han:

- Jag skulle inte jobbat med glas. Jag hade blivit professor med egen verkstad. Men vad vet jag?

- Tiden i USA betydde oerhört mycket. En vitalitet och vilja att ta ut svängarna som finns i USA, som ibland får otäcka konsekvenser. En väldig kick! Avslutningsvis berättar Bertil att han har haft en livslång glädje av de två åren; kontakter från den tiden har utvecklats och fördjupats samt en förtrogenhet med det amerikanska samhället. Slump, öde eller andra krafter kan föra en människa på många resor, men människans egna kraft förbises ofta. Bertil Vallien började sin kraftfulla resa på toppen och där är han kvar.

Bertil med Hal Fromholds Porsche någonstans i Los Angeles.










"Family On Whale" till höger, 1962.

Bertils keramik på Ryder Gallery, 1962.










Utanför Ryder Gallery, 1962.

Skulptur

Bertil Valliens första båtskulptur.

Bertil framför trappan till huset i Los Angeles downtown där han hyrde rum 1961-63. Bilden togs i början av 1970-talet.

Hästskulptur i stengods.

Bertil bodde på andra våningen med utsikt mot bergen. Bilden är tagen i början på 1960-talet.

Bilden är ur en DN-artikel om Bertils USA-äventyr, 4 juni 1963.