Under hela 90-talet fram tills nu har Bertil Vallien arbetat med flera skulpturala teman med motstridigt innehåll: en destruktivt upplöst form kontra den rena och sakrala. Dessa år representerar ett kraftprov i hans konstnärskap med en mängd starka verk.

Åren 1989 och 1990 kunde Bertil helt koncentrera sig på sitt fria skapande. Han utökade sitt register med fler skulpturala former som staven och ringen. Med enkla grundformer sammanlänkades ett berättande som realiserades med olika handgrepp innan och vid sandgjutningen. Verken fick nu ett expressivt uttryck. Sandformen preparerades så att håligheter bildades. Sedan fick glasmassan avgöra ytans struktur. Det skrovliga och destruktiva blev viktigt för Vallien de första åren på 90-talet.

Sommaren 1991 visade han sina senaste skulpturer på Borgholms slottsruin. Utställningen hette AREA II och är en av Valliens största konstnärliga triumfer. I AREA II trädde besökaren in i en undergångsvärld präglad av ångest. AREA II bestod av tre olika skulpturala motiv. Maps är fyrkantiga gjutna skivor där den skrovliga ytan är fylld med innehåll. Man kan egentligen inte kalla dem kartor. Verken för tankarna till gravskrifter eller svårtydda nycklar till en utplånad civilisation. I början av 90-talet började han gjuta glas i koboltblått. För honom representerade den blå färgen universum, havet och himlen. Andra delen i utställningen utgjordes av halvmeter höga block, Findings. I dessa gjutningar finns spår av döden inneslutna i det stelnade glaset. Den ibland ogenomskinliga ytan underströk känslan av instängdhet i en gravkammare. Det tredje och sista temat var de hotfulla Watchers som enträget vakade över sin samtids dunkla hemligheter. Watcherns ansenliga höjd på två meter och den knivformade axelbreda överdelen utstrålade makt och hot. Gunnar Lindqvist:
" Utställningen AREA II blev en tidsresa genom mänsklighetens historia men också en skakande spegling av framtida arkeologers utforskande om vår civilisations grymma morbiditet. Men mångtydigheten i installationen var stor och mitt i de destruktiva yttre dragen fanns tecken på spirande liv."

Bertil Vallien fortsatte med att utforska nya skulpturala teman. 1993-1994 arbetade han med mindre väggskulpturer i tre teman. Faces, Kandy och Constrict innebar också ett fortsatt forskande i människans yttre och inre livsvillkor. Faces är sandgjutna masker med en liten öppning där man kan se maskens inre. Det finns en teknisk fulländning i Constrict med en blå glaskropp fjättrad runt en skulptur med ringar. Gunnar Lindqvist menar att Bertil skruvade upp sin konstnärliga temperatur ytterligare genom sitt behov av att ge svar på människans gåta att det nästan kvävde kreativiteten. Vallien befann sig i en frustrerad fas av sitt konstnärskap och började arbeta på en ett mer allmängiltigt formtema liknande båtarna.

Vid den här tiden fick han syn på ett reportage om en flicka som hette Karolina Olsson. År 1875 var hon ute på Kalmarsunds is och föll så olyckligt att hon blev medvetslös i 33 år. Hon vakande upp och berättade om vad hon mindes från medvetslösheten. Minnen bestod av mörker och blåa män. Bertil började 1994 arbeta med en ny form, huvudet.
De blå männen blev i hans tappning avskalade huvuden i naturlig storlek i klarglas och blått. Sandgjutningstekniken fungerade perfekt till att ge Heads drag av iskyla och en introvert magnetism. På Borgholms slottsruin invaderades salarna av de blå männen 1995. Besökaren fick gå försiktigt fram mellan de höga stenpelarna som huvudena satt på. De fanns där och stirrade spöklikt på oss för att sedan försvinna som en kall vindpust. Heads har dels en allmängiltig form som verkar med samma kraft på alla människor och dels en tvetydighet huruvida de är död materia eller ett förandligat väsen. Med huvudformen började Vallien verka mot en mer avskalad formvärld där han kunde koncentrera sig på detaljerna i skulpturen. Gunnar Lindqvist placerar honom bredvid Picasso:
" Valliens skulpturer har på en och samma gång drag av den trosbärande afrikanska skulpturen, som av Picassos formella sökande och som det Vallienska hanterandet av glaset som skulpturalt medel. Hans portätthuvuden bär därigenom vår egen tids karakteristiska drag. I sin komplexitet är de samtidigt igenkännbara och undanglidande."

Bertils Heads har alla ungefär samma stiliserade ansiktsform. Men med olika detaljer som spikar, ståltråd, slipning och ytbehandling av glaset skapar han olika känslolägen. 1998 skapade han en serie liggande huvuden som fick namnet Resting Heads. Med dem förenklade han ytterligare sin form. Resting Heads är raffinerade och finstämda skulpturer med ett inneslutet målat huvud omgivet av ett matt halvt genomskinligt tjockt glasskikt. Den är rofylld men också skrämmande i sin dubbla roll som bärare av liv och död. Skulpturen är sprungen ur en ny metod för Vallien: att gjuta i två delar för att sedan med limning och slipning foga samman skulpturen. Samma år har han en av sin största och mest betydelsefulla utställning på Historiska Museet i Stockholm. Det var en mäktig upplevelse att träda in i museets salar. Mellan väggarna utspelades en innerlig och obönhörligt kraftfull mässa där glaset vibrerade av ett inre ljus. Borta var skräcken inför mänsklighetens framtid som präglade AREA II. I Findings och Landings finns det destruktiva kvar som en påminnelse att ingen går säker mot ondskan. Men övriga skulpturer utrycker hopp och en obrottsligt lojal tro på människans andliga kraft. På Historiska fick publiken för fösta gången se Idols. Små mansfigurer fästa på väggen i plattor som för tankarna till kraftfulla husgudar.

Från 1998 fram tills nu har det tematiskt inneburit en viss förskjutning från de historiska och mänskliga frågorna mot ett sökande efter det gåtfulla inre ljuset. I Bridge från 1998 har Vallien placerat en sandgjuten blå stav på en metallställning. Två år senare utförde han glasblock med målade ansikten och människor. Temat kallades Somna/Vakna och innebar ett steg mot en målerisk bildvärld i glasskulpturer.

På något sätt har Bertil Vallien accepterat att han inte förmår att ge svar på mänsklighetens gåtor. Konst kan väcka frågor, ge näring åt fantasin och berika en människa. Glas äter ljus och är fortfarande hungrigt. Varför ge svar när man kan söka? Bertil experimenterar fortfarande. Vi väntar på nästa drag.

Map III, sandgjuten 1990. Foto: Göran Örtegren. Finns på Metropolitan Museum of Art i New York, USA.

Finding man, sandgjuten 1989. Foto: Anders Qvarnström.

Watchers , sandgjutna 1989. Foto: Anders Qvarnström

Face, 1992.Foto: Anders Qvarnström.

Head VI, 1996. Foto: Göran Örtegren.

Resting heads, sandgjutna 1998. Foto: Göran Örtegren.

Head, sandgjutet 1998. Foto: Göran Örtegren.

Bridge, 1998. Foto Anders Qvarnström.