Glas var ett helt nytt material för Bertil Vallien i början av 1960-talet. Men han tog sig orädd an det med en sådan frustande vitalitet att mängden och kvalitén tog andan ur publik och kritiker. Valliens 60-tal som glaskonstnär var en sprakande form- och färgexplosion med teknisk innovation.

Bertils utbildningstid och första år på Åfors glasbruk präglades av en polarisering mellan två olika synsätt på formgivning och konst: klassicism och ett personligare uttryck. De konstnärer som knöts avl glasbruken under 1900-talets första hälft var ofta målare som var mycket duktiga på att göra perfekta ritningar till glas. Med hjälp av skickliga hantverkare förverkligades deras ritningar till vackra pjäser. Det klassiska, sobra och rena uttrycket hade sitt zenit under 50-talet. Stilen kallades "Swedish Modern" och blev ett världsbegrepp. Samma årtionde gjorde också modernismen sitt inträde i Sverige. Impulserna kom främst från USA: bl. a. jazzmusik, Jackson Pollocks action painting, Jack Kerouac och skulptural keramik. En ny generation konstnärer kom till konstindustrin med en annan utbildning och modernismens synsätt. Med 50-talet började en revolution i svensk glaskonst. Portalfigur var den unge skulptören Erik Höglund, anställd på Boda 1953.

Bertil Vallien fick sina första intryck av modernismen via sin huvudlärare på Konstfack, Stig Lindberg. Han, liksom Hertha Hillfon, tillhörde banbrytarna för det personliga uttrycket och mot ett dyrkande av handaskickligheten. Konstfack saknade en glashytta på den tiden så istället ingick ett par veckors besök på de stora bruken i Småland. Mest såg studenterna fram emot besöket i Boda. Höglund hade precis slagit igenom och alla tjusades av hans person. Bertil var samma andas barn: levnadsglad, med enorm skaparkapacitet och en färgstark personlighet.

Från och med 1963 fick Höglund sällskap av Vallien som en de ledande glaskonstnärerna i världen. Att det blev Åfors för Bertil berodde på att bruket saknade en konstnär samt att det leddes av samme man som anlitat Höglund, Erik Rosén, legendarisk direktör under 30 år:
- De fick chansen då de fick utveckla sig och pröva sig fram. Jag stöttade dem och tänkte långsiktigt.

Boda fyllde 100 år 1964 och bruket fick tillfälle att manifestera sina produkter på NK i Stockholm. Där visades Bertils första kollektioner upp. Bland det första som han gjorde i konstglasväg var en graverad glasbubbla monterad på en träsockel som sedan köptes av Nationalmuseum.

Vallien omsatte sitt synsätt på konst och sina erfarenheter från USA- tiden i det praktiska arbetet i Åfors. Han saknade erfarenhet av materialet men kompenserade det med ett nyfiket experimenterande i hyttan. Likt Höglund provade han nya tekniker för att finna nya uttryckssätt. I skålar, fat och flaskor tog han tillvara på materialets naturliga skulpturala egenskaper. Exempelvis har glasmassan fått svälla ut i de formblåsta flaskor han gjorde under hela 60-talet. Den fyrkantiga basen bildar en effektfull kontrast mot den runda överdelen. På dekorationssidan uppfann Bertil en ny metod. Med snickarlim, istället för skurna mallar, fick han större frihet att styra mönstret på glasämnet. Med limmet formade han en myriad av säregna mönster som vid sandblästring återigen skapade kontrastverkan, den skrovliga blästrade ytan mot det rena och klara glaset.

För honom var det blästrade glaset inte tänkt att vara vackra prydnadsföremål utan självständiga konstverk. Denna tanke var kontroversiell under 1960-talet. En intensiv debatt fördes om vad som var hantverk och vad som var konst. Bertil Valliens argument uppmärksammades mest då han på ett tydligt och övertygande sätt förklarade sina bevekelsegrunder. Till tidskriften Form sa han 1965 följande:

" Handaskickligheten är bara ett medel som aldrig får bli ett självändamål. Tvärtom försöker jag själv komma bort från den rena hantverksskickligheten. Den kan ofta bli till en bundenhet i skapandet. Om man är alltför driven i en viss teknik innebär det gärna att man fixeras vid den. Man blir virtuos, helt enkelt. Det blir en teknisk skicklighet som är känslokall, som inte har någonting av upplevelse utom ett uppvisande just av handaskickligheten. Ja, jag tror att hantverket t.o.m. ligger många i fatet. De är helt enkelt för bra. Dom hamnar så småningom i manér. Själv tecknar jag t.ex. ofta med vänster hand bara för att komma ifrån den skicklighet som övats upp i höger hand. Det finns en romantik inom svenskt konsthantverk, särskilt inom keramiken, ett slags materialälskande keramiker som har levt på ett vackert material, som har några vackra glasyrer, en vacker lera som de kan behandla och bränna. Det har varit tillräckligt för många. De har glömt det känslomässiga innehållet, det har bara blivit ett förevisande av materialet. Man kan jämföra detta med att samla stenar på stranden som i sig själva är så fantastiskt vackra. Utväljandet av stenarna kan ju också vara en konst, men jag tror att det finns en tendens, i alla fall upplever vi det på det viset, att man gärna vill komma ifrån den här materialromantiken och ge grejerna ett värde som är mera medvetet än materialromantiskt. "

Ett avgörande steg mot glas som konst tog Vallien när han började experimentera med en för glasindustrin en relativt okänd teknik, sandgjutning. Inom keramikkonsten var det Anders Liljefors som brukade tekniken till sina stengodsskulpturer. Vallien tog intryck av Liljefors teknik och han ville pröva den i Åfors. Därmed inleddes en ny era i glaskonsten med helt nya skulpturala möjligheter. Samtidigt började också en mödosam väg att lösa de problem med tekniken. Sandgjutning är ett noga förberett lagarbete. Den röda och fuktiga sanden placeras i metallbox dagen innan gjutningen ska ta vid. I sanden trycks en träform ner och i det hålrum som bildats av formen bearbetar Bertil ytan med färgpulver och figurer som ska inneslutas av glasmassan. När det sedan är dags för gjutning arbetar hyttlaget snabbt och koncentrerat. Hettan är mycket stark av de många skopor med glas som hälls i hålrummet. Man bränner gasol på skulpturen för att förhindra avsvalning. Glasgjutning är över på några minuter och nu väntar den mest kritiska delen, kylningen. Länge var det problem med ojämn temperatur i kylugnen. Två tredjedelar av produktionen var spruckna efter de tre veckorna i ugnen. Numera går det betydligt bättre, tack vare datastyrning.

Vallien gjorde sina första sandgjutningar 1963. De första skulpturerna från 60-talet har ett primitivt uttryck. Glasmänniska (1964) och Ren kraft (1965) tillhör de tidigaste exemplen. Tekniken hade då bara tagit de första staplande stegen. Den femtio centimeter höga Ren kraft är ett gammalt träd eller en människa som spänner sina muskler. Glasets skrovliga yta och den enkla formen anknyter till en förhistorisk tid. 1967 gjordes en serie mobila skulpturer som tillhör bland de mest fascinerande Vallien skapat. Gudinnan N vet ingen vem det är. Hon lät sin vagn falla ner fullastad med gåtfullhet och mystisk kraft.

Det dröjde inte länge för Bertil Vallien att slå igenom. Han fick omedelbart fin kritik i tidningarna. Sverige hade fått en ny fixstjärna vid sidan av Erik Höglund. De många tidningsurklippen från 60-talet vittnar om en person och ett konstnärskap med stor massmedial genomslagskraft. Kritikerna är mycket positiva och ett ord som ofta förekommer i artiklarna är "överväldigande": Förutom de traditionella beskrivningarna från utställningarna finns också kostideologiska inlägg från Bertil. Han var glaskonstens främsta talesman i debatten om konst och konsthantverk. I slutet av 60-talet blev hans inlägg alltmer kritiska. Från och med 1967 började den gängse synen på det förfinade och hantverket att krackelera. Bertil gav Form, Swedish Modern och materialälskarna två rejäla käftsmällar. Dels med Ungt glas på NK 1967 tillsammans med den likasinnade finländske kollegan Oiva Toikka och dels med hans åsikter i boken Hantverkets 60-tal från 1968. USA och Australien var de länder som mest uppmärksammade Vallien. En New York-tidning kallade honom en " Swedish Rebel" som uppskattade " ugly beauty". I Australien gick han under epitetet " The Glass Man" i samband med en utställning där 1968.

Symptomatiskt nog deltog Bertil i utställningen Feel it 1968 som visades på Nationalmuseum och på Museum of Contemporary Crafts i New York. Tillsammans med Olle Adrin, Erik Höglund, arkitekterna Gustaf Clason och Eric Sörling samt tonsättarna Leo Nilsson och Ralph Lundsten skapade han en utställning som betonade känslan istället för funktionen. Feel it var en miljö skapad utifrån en synskadads känsla av rummet. Bertil bidrog med speglar och utställningen gick helt i linje med hans uppfattning av konst: kommunikation mellan betraktare och verk och en upplevelse utan gränser mellan funktion och innehåll.

1960-talet innebar för svensk glaskonst en genombrottstid för ett friare uttryck. Med Vallien på arenan fanns det ingen återvändo till den gamla traditionella stilen. Med sin sandgjutningsteknik fann han en helt nyskapande plattform att skulptera fritt ifrån. Under de följande årtiondena skulle han fördjupa sitt konstnärskap.

Bertil i sin ateljé på Åfors glasbruk, 1965.










Blästrade skålar från mitten av 1960-talet.









Blästard bonbonjär, 1965.










Stilleben av Bertils konstglas, omkring 1964. Foto: Ola Terje.

Blästrade och graverade flaskor. Foto: Arne Wolf.

Bertil förbereder en limtecknad vas.

Formblåsta flaskor, 1967. Foto: Sten Robért.

Ren kraft, sandgjuten skulptur från 1965. Foto: Ola Terje.

Gudinnan N, sandgjuten skulptur från 1967.

Toys for Prince, 1967. Foto: Per Larsson.

Hög formblåst vas, 1968. Foto: Sten Robért.