Festen var slut. Världen hade kommit närmare. På borden fanns glas made in Taiwan. Den svenska glasbranschen blödde. För Bertil Vallien började kampen för hantverket. Svaret: Artist Collection.

Om Bertils 60-tal som formgivare var som en lång smekmånad blev 1970-talet tufft. Åfors, övriga glasbruk och han själv tvingades anpassa sig. Man kunde inte längre marknadsföra tre nya serviser om året per formgivare. Vaser och skålar som tidigare såldes i mängder ratades nu. Kvar fanns en begränsad marknad för konstglas och en större för pressat glas. Bertil fyllde båda segmenten men arbetade hårt för ett alternativ mot den alltmer mekaniserade tillverkningen.

Det var en tid då glasbrukens ägare funderade och ofta genomdrev maskintillverkning. Till Åfors kom dock ingen glasvanna eller industrirobot. Kostas blåsare fick däremot jobba granne med den nya vannan som dygnet runt spottade ut Partytallrikar, snöbollar och julpynt. På kort sikt var det ett lyckat beslut men i ett längre perspektiv, ett misstag. Erik Rosén, fd. VD KostaBoda:
- Jag skulle inte byggt en så stor vanna i Kosta. Den skulle ha varit mindre och vi borde inte ha investerat så mycket som 30 miljoner. Vi lyckades inte med glaset, trots många rådgivare. Teknikerna förstod inte hantverket och kunde inte anpassa dessa maskiner efter vår produktvärld.

För Bertil Vallien fanns bara en väg ur krisen: hantverk och svårkopierade serier. Han hävdade kraftfullt att om den svenska manuella glasindustrin skulle överleva måste den satsa på hantverk samt höja den konstnärliga nivån. Under hela 1970-talet ägnade han sig åt att förbättra och förnya metoderna i hyttan. Glasblåsarna gavs större frihet men också ansvar att rationalisera sitt arbete. Vissa moment i tillverkningen underlättades med nya redskap som Bertil tagit fram.

1976 hade arbetet kommit så långt att det var dags att lansera ett nytt koncept, Artist Collection. Konceptets idé bestod i att varje produkt har en grundform som sedan glasblåsaren sätter sin personliga prägel på. Poängen är att de små variationerna på samma produkt ska försvåra kopiering.

Vallien tog under 1970-talet intryck från den växande studioglasrörelsen i USA där man mest tillverkade unikat. Han tog fasta på deras idéer om större frihet till en rationell produktion. Resultatet skulle bli formidabel framgång för såväl honom som för svensk glasnäring.

En av de första serierna som tillverkades i Artist Collections namn var Windpipes. Formen hade sitt ursprung i en del unikat i klarglas från mitten av 60-talet. De höga flaskorna med påklipp och invälsat gult och lila glaspulver tillhörde en av de mest populära serierna i Artist Collection.

Den vikande marknaden för servisglas fick naturligtvis konsekvenser för Vallien produktion. Bara sex nya kollektioner lämnade ritbordet under 1970-talet: Röhmer (1971), Old Boda (1975), Ballad (1975), Oktav (1977), H²O (1977) och Admiral (1979). Åttakantiga Oktav blev den mest framgångsrika av dem och ett signum för 70-talets servisideal. H²O blev inte lika långlivad som Oktav. Med inspiration från apoteksflaskor och en närmast asketisk design tillhör den en av topparna i Valliens servisproduktion.

Windpipes.










Oktav, 1977.









H²O, 1977.









Cirrus, 1974.

Bagdad, 1976.